När slutade vi vara så fria?

Har du någon gång stannat upp och tittat på ett barn som hoppar av ren glädje? Hur det kastar upp armarna, sluter ögonen och skrattar med hela kroppen. Det funderar inte på hur det ser ut eller vem som tittar. Det finns en självklarhet i att bara få vara, utan att behöva tänka på hur andra uppfattar en. 

Jag undrar ibland när vi förlorade den friheten. När vi började hålla tillbaka vårt skratt, dölja våra känslor och anpassa oss efter vad andra förväntade sig av oss. Kanske hände det så långsamt att vi aldrig riktigt märkte det. En kommentar här, en blick där. Små ögonblick som lärde oss vilka delar av oss själva som var välkomna och vilka vi helst skulle hålla för oss själva.

Med åren blir det nästan omärkligt. Vi tänker efter innan vi säger vad vi känner, håller tillbaka vår glädje och börjar betrakta oss själva genom andras ögon. Till slut kan det vara svårt att veta vad vi själva vill och vad vi har lärt oss att vilja för att bli accepterade.

Det märkliga är hur mycket av livet vi kan ägna åt att försöka hitta tillbaka till oss själva. Vi söker efter trygghet, självkänsla och frihet, samtidigt som vi kanske har glömt hur det känns att göra något enbart för att vi tycker om det. Att skratta högt utan att skämmas, dansa utan att någon tittar eller säga vad vi känner utan att först fundera över hur det kommer att tas emot.

Och kanske är det därför jag tycker så mycket om att betrakta barn. De påminner mig om en tid då vi ännu inte hade lärt oss att ifrågasätta vår egen rätt att finnas precis som vi är. Innan vi började förknippa vår trygghet med andras godkännande och vår självkänsla med hur väl vi lyckades passa in.

Jag tror att det finns delar av oss som aldrig riktigt försvinner, även om vi under många år har lärt oss att hålla dem tillbaka. Den där spontana glädjen, nyfikenheten och lusten att upptäcka livet finns kanske fortfarande någonstans under alla föreställningar om vilka vi borde vara.

Tänk om vi kunde börja ge de delarna lite mer utrymme igen. Våga göra sådant som får oss att känna oss levande, även när det känns ovant att bli sedda. Låta glädjen ta plats utan att genast försöka dämpa den.

För jag undrar hur många av oss som har blivit så upptagna med att skapa ett liv där vi passar in att vi nästan har glömt bort hur vi själva vill leva.